Det vi aldrig blev

Regnet mot caféfönstret är inte tungt, bara envist. Det suddar ut konturerna av staden jag en gång kallade hemma. Jag rör om i kaffet, fast jag egentligen inte vill ha mer socker. Skeden skrapar mot porslinet, ett ljud som ekar i tystnaden mellan mina tankar.

Mina föräldrar har blivit mindre. Som om åren har nött ner dem, gjort dem skörare. Jag kom hit för att ta hand om dem, men i det här rummet känns det som om det är jag som faller isär.

Dörren öppnas. En klocka plingar sprött. Kylan smyger in för ett ögonblick innan dörren stängs igen.

Jag ser honom innan han ser mig.

Det är axlarna. Sättet han drar av sig mössan på. Det har gått tio år, men min kropp minns honom snabbare än mitt huvud. En elektrisk stöt av igenkänning som sätter sig i bröstet.

Han beställer en kaffe. Svart. Han har kvar samma röst, den som brukade viska planer i mörkret om resor vi aldrig gjorde och hus vi aldrig byggde.

När han vänder sig om stannar han till. Hans blick låser sig vid min. Världen runt omkring oss, skramlet med disk, sorlet från andra bord försvinner. Kvar är bara vi, som två statyer i ett museum över något som gått sönder.

”Elin?” viskar han.

”Hej, Marcus.”

Han sätter sig. Vi pratar om de ytliga sakerna. Jobben. Staden. Hur mina föräldrar mår. Men under orden finns de andra samtalen. De som handlar om balen, hur han satte corsagen på min handled med darrande fingrar. Hur vi lovade att aldrig bli som de andra. Hur vi trodde att kärlek var något man kunde hålla i handen och aldrig tappa bort.

Jag ser på hans händer. Han bär en ring. Den är enkel, i guld. Den ser ut att sitta stadigt.

”Det blev bra ändå, eller hur?” säger han, men hans ögon stämmer inte överens med orden. Det finns en sorg där som inte har med nuet att göra.

”Det blev annorlunda”, svarar jag.

Jag tänker på brevet. Det jag hittade i byrån hemma hos mamma och pappa igår. Det hade legat där i tre år, gömt under gamla kvitton. Han hade skickat det till min gamla adress, i hopp om att jag någon gång skulle komma tillbaka. Texten lutade sig försiktigt åt höger, precis som i minnet av honom.

Vi skiljs åt utanför caféet. En kort kram som varar en sekund för länge. En doft av regn och kall ull. Jag ser honom gå mot sin bil, och jag vet att vi aldrig kommer att ses så här igen.

När jag kommer hem tar jag fram brevet igen. Papperet är gulnat i kanterna. Jag läser raderna jag redan kan utantill. Han skriver om sin fästmö, om hur han har hittat någon som är trygg och varm. Han skriver att hon är den rätta.

Men sista raden i brevet är den som brinner i mina fingrar. Den som förklarar varför han såg på mig som om han fortfarande letade efter en väg tillbaka.

”Jag önskar också att det varit vi två.”