Saturn

Bryggan ligger tyst under mina fötter. Träplankorna har blivit mjukare med åren, men de knarrar ändå när jag går, som om de minns varje steg vi tagit här tillsammans. Vattnet under glimmar svagt i månljuset. I sjöns spegel ser jag stjärnorna, och jag kan inte låta bli att känna hur de ser ut som små hål i mörkret, hål som ljuset läcker ut ifrån.

Jag sätter mig på kanten och låter benen dingla mot det svarta vattnet. Kylan är fuktig, men den gör inte ont. Den är bara tyst, precis som tomrummet efter henne.

Jag tittar upp mot Saturnus, en blek prick på den oändliga duken. Jag minns hur hon brukade prata om universum. Hon sa att vi alla är gjorda av stjärnstoft, att atomerna i min vänstra hand förmodligen kom från en annan stjärna än de i min högra. Hon fick rymden att kännas nära, som ett hem man bara glömt bort adressen till.

”Vi är bara till låns”, brukar hon säga när jag var rädd för att förlora något. ”Allt ljus vi ser är egentligen gammalt. Stjärnan kan ha dött för miljontals år sedan, men vi får fortfarande bada i dess sken. Det är väl rätt vackert?”

Nu badar jag i hennes sken.

Jag viskar hennes namn. Inte för att jag väntar på svar, utan för att bryta tystnaden med något som är mitt eget. Luften tar emot ordet, och i vinden ekar fortfarande våra sista hejdån. Det är ett märkligt eko; det låter inte som ett slut, utan mer som en efterklang som vägrar dö ut.

Jag minns hur hon lärde mig att se det svåra. Hur hon fick rummet att lyssna, även när vintermörkret låg som ett tungt täcke över marken. Hon gav mig perspektiv när mitt eget var för trångt. Hon gav mig visdom utan att predika, bara genom att finnas.

Nu sitter jag här och försöker förstå hur världen kan fortsätta snurra när hennes hjärta slutat slå. Hur kan stjärnorna fortsätta brinna? Hur kan vattnet fortsätta klucka mot träet?

Men så minns jag hennes röst, den som alltid hittade ljuset i sprickorna. Hon hade sagt att sorgen bara är kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Att den energin inte kan försvinna, den byter bara form.

Jag drar filten tätare om mig. Det är inte kylan som känns mest, det är insikten om hur sällsynt allt är. Att av alla miljoner år, och alla miljarder stjärnor, så råkade vi existera på exakt samma plats, vid exakt samma tidpunkt.

Stjärnorna ovanför är utom räckhåll, precis som hon. Jag kan inte nå dem, men jag kan låta dem vägleda mig. Ljuset har kanske lämnat källan, men det färdas fortfarande genom mörkret. Det träffar min hud. Det når mina ögon.

Jag reser mig upp. Bryggan knarrar en sista gång, en påminnelse om att jag fortfarande har tyngd, att jag fortfarande tar plats i världen. När jag går mot huset hör jag vinden, och i den hör jag allt vi sa och allt vi aldrig hann säga.

Jag stannar till och ser upp mot mörkret en sista gång. Jag tänker på raderna hon älskade, om universums oändlighet och vår lilla, korta stund i det.

Hur sällsynt och vackert är det inte att vi faktiskt fick finnas? Att jag fick finnas precis där hon fanns.

Det räcker. Ljuset finns kvar i minnet, och det leder mina drömmar framåt, steg för steg, genom natten.