Polaroid

Mika älskade saker med historia. Den nya lägenheten kändes för steril, för tyst, så hon fyllde den med fynd från loppmarknader: en sprucken skivspelare, tunga sammetsgardiner och slutligen den kromade Polaroid SX-70-kameran. Den kändes tung i handen, en mekanisk relik från en tid när minnen krävde kemi och tålamod för att existera.

Det första fotot tog hon samma kväll som hon flyttat in. Hon ville fånga lugnet i vardagsrummet, den där känslan av att äga sitt eget liv. Hon tryckte på avtryckaren. Kameran gav ifrån sig ett strävt, mekaniskt surrande när den matade ut den vita plastkvadraten. Doften av framkallningsvätska, skarp och metallisk, spred sig i rummet.

Mika lade bilden på soffbordet och väntade. Först var den bara en yta av grått mörker. Sedan började konturerna av hennes fåtölj i hörnet att framträda, likt ett spöke som tog form ur dimman. Men när bilden blev helt skarp, stannade Mikas andning.

I fåtöljen, som Mika visste var tom, satt en mörk gestalt. Den var ihopsjunken, med onaturligt långa lemmar som tycktes vikas ihop för att få plats i möbeln. Mika tittade upp. Fåtöljen stod där, badande i det mjuka skenet från gatlampan utanför. Tom. Hon tittade ner på bilden igen. Gestalten satt kvar.

Hjärtat hamrade mot hennes revben. Tekniskt fel, tänkte hon. Gammal film. Dubbelexponering från den förra ägaren. Hon putsade linsen med sin tröja tills glaset glänste, och tog en ny bild av samma hörn.

Surr. Den kemiska processen började om. Mika höll bilden mellan sina darrande fingrar. Den här gången satt gestalten inte längre ner. Den stod upp, precis framför fåtöljen. Den var vänd mot kameran, men där ett ansikte borde ha funnits fanns bara en slät, vit yta av sträckt hud. Den verkade luta sig framåt, som om den försökte se in i linsen.

Mika släppte bilden på golvet. Rummet var dödstyst. Inte ens ljudet från trafiken trängde in genom fönstren längre. Hon tog en bild av köket. Gestalten stod vid diskbänken, med fingrarna djupt nere i avloppet. Hon tog en bild av hallen. Gestalten stod i dörröppningen till sovrummet, bara några meter ifrån henne.

För varje bild hon tog, flyttade den sig närmare. Det var som en lek med "Röda lyktan stopp", men Mika var den enda som blundade. Varje gång kameran spottade ut en ny bild, hade avståndet mellan dem krympt. Den lilla räknaren på kamerans baksida visade siffran 1.

Den sista bilden i kassetten.

Mika backade in i badrummet och låste dörren. Hennes händer skakade så kraftigt att hon var rädd att hon skulle tappa kameran. Hon ställde sig framför spegeln. Badrummet var litet, kaklat i vitt och upplyst av ett kallt lysrör. Hon såg sin egen bleka spegelbild, de uppspärrade ögonen och den flämtande bröstkorgen. Hon lyfte kameran, siktade mot spegeln och tryckte av.

Blixten bländade henne för ett ögonblick. Det mekaniska surrandet lät nu högre, som om kugghjulen tuggade på något hårt. Den sista bilden gled ut.

Mika satte sig på badrumsgolvet med ryggen mot dörren. Hon stirrade på bilden medan de kemiska lagren långsamt skildes åt för att visa sanningen. Först kom konturerna av hennes axlar. Sedan spegelns ram. Och sedan, precis bakom hennes vänstra axel, dök de upp.

Långa, bleka fingrar. De var knotiga, täckta av en tunn, pergamentliknande hud, och de sträckte sig framåt för att sluta sig kring hennes hals. Ansiktet utan ansikte lutade sig över henne på fotot, med en mun som nu började öppna sig som ett svart hål mitt i den släta huden.

I samma ögonblick som bilden blev kristallklar på papperet, kände Mika det.

En iskall, rutten utandning mot hennes nacke. Doften av gammal jord och kemikalier fyllde hennes lungor. Hon behövde inte vända sig om. Hon behövde inte titta i spegeln för att veta att det sista fotot inte ljög. Hon kände hur de iskalla fingrarna rörde vid hennes hud, precis där bilden visat att de skulle landa.

Sista bilden var framkallad. Och nu var det Mikas tur att bli en del av mörkret i kassetten.