Novellea är en samlingsplats för noveller, korta berättelser som rör sig mellan det vardagens lugn och livets alla känslor. Här finns texter att läsa i lugn och ro, skrivna för att väcka eftertanke, känslor och igenkänning.
Snön har lagt sig som ett löfte utan röst. Allt är stilla, som om världen håller andan. Jag öppnar dörren försiktigt, nästan som att väcka något.
Det har gått tre vintrar sedan hon dog. Varje gång den första snön faller känns det som den första utan henne.
Läs hela novellenRegnet mot caféfönstret är inte tungt, bara envist. Det suddar ut konturerna av staden jag en gång kallade hemma. Jag rör om i kaffet, fast jag egentligen inte vill ha mer socker. Skeden skrapar mot porslinet, ett ljud som ekar i tystnaden mellan mina tankar.
Läs hela novellenStaden lät alltid likadant. Ett avlägset sus av däck mot våt asfalt, en ambulans som skar genom märg och ben några kvarter bort, och den tunga, anonyma tystnaden i trapphuset. Sara stod i sin lilla hall och lyssnade på grannen som låste sin dörr. Ett klick, ett par snabba steg mot hissen, och sedan ingenting. Tre år i den här hyresrätten och hon visste fortfarande inte om mannen i 4B föredrog kaffe eller te, eller om kvinnan under henne skrattade eller grät om nätterna.
Läs hela novellenLeo förstod ljus. Han visste hur det föll över en kindben, hur det kunde smickra en form eller dölja en defekt. Som fotograf var skuggan hans trognaste verktyg, den tysta partnern som gav djup åt det platta. Men i november, när dagarna krympte till bleka streck av grått, började hans egen skugga kräva en mer aktiv roll.
Läs hela novellenStaden lät alltid likadant. Ett avlägset sus av däck mot våt asfalt, en ambulans som skar genom märg och ben några kvarter bort, och den tunga, anonyma tystnaden i trapphuset. Sara stod i sin lilla hall och lyssnade på grannen som låste sin dörr. Ett klick, ett par snabba steg mot hissen, och sedan ingenting. Tre år i den här hyresrätten och hon visste fortfarande inte om mannen i 4B föredrog kaffe eller te, eller om kvinnan under henne skrattade eller grät om nätterna.
Läs hela novellenBussen stannade med en tung suck av hydraulik och dammet lade sig som ett grått filter över de slitna ryggsäckarna på grusplanen. Elias klev av sist. Han drog upp luvan på sin hoodie, trots att sommarvärmen dallrade mellan tallstammarna. Allt var för stort, för grönt och alldeles för högljutt. Runt omkring honom fanns grupper som redan verkade ha hittat sina givna platser, röster som flätades samman i inövade skämt och skratt som kändes som murar han aldrig skulle kunna klättra över.
Läs hela novellenDe första dagarna var ett blurr av skrikiga röster, doften av solkräm som blandades med myggmedel och det eviga ljudet av gummistövlar mot torrt gräs. Maja rörde sig genom lägergården som en maskin. Hon plåstrade om knän som skrapats mot vassa klippor, tröstade tioåringar som grät efter sina föräldrar klockan tre på morgonen och höll ständigt koll på schemat som satt fastnålat på den fläckiga anslagstavlan i matsalen.
Läs hela novellenDet var en sådan där eftermiddag när staden kändes som en grå kuliss, utsliten och dammig. Elias vandrade genom en smal gränd där en loppmarknad brett ut sina ägodelar likt inälvor på trottoaren. Hans liv kändes likadant; en samling händelser som inte ledde någonstans, ett manuskript i byrålådan som aldrig blev klart, och en dröm om att lämna allt för ett liv vid kusten som ständigt sköts upp till ”senare”.
Läs hela novellen